Det var inte att lämna livet som skrämde henne. Så mycket tid och så många år hade gått förbi utan att hon haft någon användning för dem. Det var länge sedan livet hade erbjudit henne något som hon egentligen var särskilt intresserad av.
Men att dö.
Att utplånas utan att lämna ett enda litet spår efter sig, ett aldrig så litet avtryck. Så länge framtiden varit självklar hade alltid möjligheten funnits kvar, den hade varit så lätt att skjuta framför sig. Från och med nu var tiden begränsad, den räknades ner, varje minut var plötsligt en förnimbar förlust. Det var fullständigt ofattbar att det rörde sig om samma tid som i åratal masat sig fram i ett sådant överflöd att hon inte vetat vad hon skulle göra av den. Masat sig fram och förbi och drunknat i meningslöshet. Hon skulle försvina utan att lämna ett enda litet spår.
